Inför säsongen så fick jag många frågor om hur jag trodde att det skulle gå och självklart hoppades jag på serieseger. Jag tyckte att vi var bättre än övriga lag, men man vet aldrig. Jag hoppades att vi skulle kunna gå genom serien med tre förluster och nitton vinster. En förlust mot toppkandidaten (som jag på förhand trodde skulle vara GP, en plump på hösten och en på våren. Det tyckte jag skulle räcka för avancemang.

I efterhand har det visat sig att vi var ännu stabilare. Det är inte vanligt att ett lag går obesegrad genom en hel säsong, men nu står vi här inför sista matchen och har chansen. Jag tror aldrig att den kommer igen för någon av spelarna. Någonsin. Man råkar alltid ut för en liten dip i formen, en blunder och ett kämpande lag som krigar så ögonen blöder, medans man själv inte går in i närkamperna ordentligt och handboll är en kampsport.

I dagens match mot MP står seriens näst bästa lag för motståndet. Deras motivation är att vid vinst så slipper man ett kval i norrland och får spela i Stockholm istället. Alltså möter vi det tuffaste laget i serien som kommer slåss med näbbar och klor för att vinna och vår motivation är en obesegrad säsong.

Motivation slår klass brukar det heta och vi har visat över hela säsongen att vi är klassen större än övriga lag och det har vi gjort genom stabila insatser där vi har visat upp i stort sett samma trupp. Två stabila målvakter som varvat riktigt bra insatser med varandra. En harmonisk a-trupp med en klar spelidé. Harmoni är viktigare än man tror och därför har vi också gjort annat än bara fokuserat på handboll. Paintboll, lazerdome, bowling, middagar. Sådant är minst lika viktigt som övergångar och paralellförflyttningar.

För första gången har jag haft en assisterande tränare, en roll som jag själv skulle ha väldigt svårt för, hur skall man agera i vissa lägen, vem säger vad etc, etc, men det har verkligen fungerat klockrent. Det är inte jag som tränar laget, det är jag och Marcus som gör det och vi ser verkligen fram emot nästa säsong.

I division 1 Norra.